Ärligt talat

#11 Så var det dags igen – braskande rubriker om barnarbete hos ett stort företags leverantör. Bilder på tunna barn som med krumma ryggar går och plockar bland drivor av papper. Illamåendet slår till i mellangärdet och dystopin är ett faktum. Igen.

Jag hade en tanke att jag skulle skriva en bloggpost om det sorgliga i att företag inte vågar kommunicera det som de gör inom miljöområdet av rädsla för att media då ska börja vända på små stenar för att hitta något komprometterande. Det är ju någon slags medielogik, tycks det som, att den som säger att den gör något bra vill man gärna sätta dit. Visa att ”Nejnej, den gubben gick vi inte på. Så bra var ni inte”. Och så skulle jag skriva lite om hur sorgligt det då är att de som faktiskt gör bra saker är tysta om det. Kanske hade jag tänkt komma till en slutkläm om att vi måste lyfta det som görs bra, och vi måste våga prata om det som är svårt att göra. Vara lite generösa och ödmjuka inför det svåra och viktiga som stavas Företagsansvar.

Ja, så hade jag alltså tänkt. Men så kom Stora Enso in i bilden då. Bedyrande i hållbarhetsrapporten från förra året att: ”Under 2012 var Stora Enso inte inblandat i någon form barnarbete, tvångsarbete, brott mot ursprungsbefolkning eller diskriminering. Inga av de avvikelser funna under leverantörsrevisioner under 2012 var relaterade till barnarbete.” Pyttsan. För Kalla Faktas granskning visar att företaget visste att deras leverantör av returpapper anlitar barn som arbetare, de yngsta var fyra år. Tio timmar per dag går de på soptippen, med säckar på ryggen och samlar papper som de levererar till sin arbetsgivare – det bolag där Stora Enso är delägare.

30 ord i en hållbarhetsrapport som effektivt rycker undan mattan från trovärdigheten hos åtminstone det företagets rapporteringssystem. I värsta fall smyger sig misstanken på mer generellt – kan vi verkligen lita på vad företagen säger? Och så hamnade jag i det resonemang jag hade tänkt föra från början – det sorgliga i att företag som gör bra saker inte kommunicerar det. Men nu vill jag tillägga – vad sorgligt att företag som inte når hela vägen ändå påstår att de gör det.

Det handlar om något så enkelt och gammaldags som att vara rakryggad och ärlig. Hederlig. Och att ha koll. Någonstans i företaget ska informationen skrivas ned i en hållbarhetsrapport och någonstans i företaget ska denna hållbarhetsrapport godkännas innan den blir offentlig.

Det handlar också om värderingar och en anda som ska genomsyra hela företaget, och om processer för att följa upp att företagets ord och löften åtföljs. Inga nyheter alltså – men det tål att upprepas tydligen: riskanalys – policys – mål och strategi – uppföljning. Och så rapportering, rapportering, rapportering. Berätta om det som är bra, det som har fungerat, det som inte har fungerat, det som var en besvikelse eller ett misslyckande. Berätta om det ni vill göra nu och vad ni har för vision. Men håll er till verkligheten och var inte rädd för att blotta strupen. Vi måste prata om det för då kommer vi närmare lösningarna, och vi måste dela med oss av både det som har fungerat och det som inte har fungerat.

Detta är inlägg 11 i initiativet #blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen i 100 dagar med start den 1 mars 2014.