Att laga en trasig väv - 23 oktober 2017

Det var dags för mig att skriva en blogg. Så jag skrev en blogg om den tid vi lever i, om oro och hopp. Sen tänkte jag en vända, kom på en annan text som jag vill skriva, om vad som ger lycka, och att ett liv fyllt av det som ger lycka faktiskt är mer hållbart än de liv vi lever nu. Jag täntke att jag skulle skriva om att vi ska sluta ha pengar som mått och istället byta ut det mot tid. Typ: ”Hmm, den här tryckkokaren kostar ungefär 3 timmar, som jag istället kan vara ute i skogen”, eller ”den där weekendresan kostar två veckor som jag kan använda för att äntligen börja skriva på den där boken…”.

Sen var det något. Något som skavde.

För jag insåg att tid då blir en lyxvara, något för de som kan välja och välja bort. Jag kom ihåg en text jag läste i augusti, i Dagens Nyheter. Den handlar om att vi som art faktiskt inte klarar av de stora orättvisor och den ojämlikhet som breder ut sig, som ökar, som har sönder vårt samhälle. ”Ojämlikhet sliter sönder den sociala väven”, skrev artikelförfattaren Tor Wennerberg. Han citerar många forskningsrapporter och studier som visar hur samhällen med stor oäjmlikhet också är mer otrygga, har högre brottslighet, högre strssnivåer, fler sjuka.

Den grep tag i mig, den texten. För den förklarade mycket, tycker jag, om varför det gör ont att se människor som inte har, och veta att det finns de som har alldeles för mycket. Den studie som Tor Wennerberg baserade texten på förklarade nämligen varför våra samhällen går sönder av ojämlikheten – det är för att vi under många hundratusen år har mejslat fram det specifikt mänskliga, och det bygger på samarbete – att vi har levt i grupper med små statusskillnader där alla har varit beroende av att alla har mått ganska bra. Det fanns varken anledning eller möjlighet att samla på sig makt och resurser i jägar-samlarsamhället. Vi byggde vår trygghet på tillit och samarbetsvilja, det var det sätt som visade sig fungera bäst för gruppen.

Nu ser det inte ut så längre, och det gör oss otrygga, och otrygga människor är inte alltid rationella, ömsinta och kreativa. I studien kom det fram att vi människor – oavsett politiskt hemvist – tycker att det är ok med viss skillnad i inkomst och välstånd. Ungefär 3-4 gånger högre för den rikare än den fattigare, visar interjvuer med många människor. I USA, där intervjuerna gjordes, tjänade en genomsnittlig VD 350 gånger mer än en genomsnittlig arbetare.

Trehundrafemtio. Gånger. Mer.

I Sverige är skillnaden lite mindre. Här tjänar en normal VD ungefär 19 gånger mer än en normal arbetare, medan näringslivets högsta chefer tjänar drygt 50 gånger mer. Skillnaderna ökar stadigt och Sverige är idag det land inom OECD där inkomstskillnaderna ökar mest.

Jag tänker att det här är en viktig hållbarhetsfråga för företagen framåt. Ett företag som vill vara en del i att bygga ett säkert och inkluderande samhälle bör se över skillnaderna i ersättning, inte bara utifrån ett genusperspektiv, men också utifrån ett rättviseperspektiv.

Vad tjänar de högsta cheferna hos er? Vad tjänar de på lagret, i personalrestaurangen eller på maskingolvet?

Och allt hänger ju ihop. Så länge några har möjlighet att fylla ladorna tills brädvirket rister och taket bångnar, då kommer de flesta andra också vilja ha mer, lägga undan mer. Och det räcker ju inte jordens resurser till. Några måste ha mindre, för att ge mer åt alla de som inte har. Så enkelt. Och så svårt.


Inga kommentarer än