Det ekologiska jaget - 5 oktober 2016

varldshander

Sedan 1920-talet har detet, jaget och överjaget funnits som koncept inom den psykoanalytiska teorin och definierar olika delar av varje människas psyke. Freud såg att jaget försöker balansera de evolutionära drifterna från detet med de sociala normer och eventuella skuldkänslor i överjaget. Om vi ser till samhället idag och alla de miljö- och hållbarhetskampanjer som omger oss i vardagen, hur kan vi då se på oss själva och vårt psykes försök att balansera detta?

Om man definierar sig själv som att ha något typ av miljöengagemang, är det sannolikt att man kan känna empati med naturen och sin omgivning. Vi kan definiera det som att en individ kan förlänga sig själv så till den grad att självuppfattningen inkluderar omgivningen och att det går att känna med den på ett rationellt plan. ”Om sjön mår bra, mår jag bra”. Det kommer att handla om att se sig själv som en del av en större enhet och leda till ett mycket större identitetsbegrepp än egot. Låt oss använda det ekologiska jaget som en metafor för detta.

Om vi närmar oss begreppet ur ett systemteoretiskt perspektiv, kan vi hävda att relationen i levande system påverkar och påverkas av alla andra delar i det stora systemet, världen. Med detta menar jag att allt inte bara är sammankopplat på ett eller annat sätt, utan även en konsekvens av relationerna med andra ting och händelser. Som Einstein uttryckte det: “the self’s perceptions is shaped by its changing position in relation to other phenomena.” Det levande är sammanlänkat där vi inte objektivt kan urskilja något “vi” och “dem”.

Det ekologiska jaget kan komma i uttryck på olika sätt. Att man känner djupt med sin trädgård, uppskattar vattnet som man seglar på eller genom att man låter det genomsyra sitt entreprenörskap. Frågan är just hur man ska använda både sin kunskap och sina känslor för att skapa mer medvetna och hållbara val. Jag tycker att det viktigaste är att man ser sig själv som en del av det större, komplexa nätet av allt på jorden och inte tror att man kan distansera sig från det. Eller om vi ska använda den brittiska 1600-talspoeten John Donnes ord: ”Ingen människa är en ö”. För oavsett bransch eller sysselsättning, är alla redan del av något större. Och det är när man kan se och reagera på det, som vi är på väg mot något riktigt, riktigt bra.

Vad tror ni?


2 kommentarer

  • Johanna Grant skriver:

    Intressant Joesfina! Jag håller med dig, kärleken till naturen är en stark drivkraft för att vilja göra bra val och vara en del av omställningen. Viktigt att våra barn får den också som ska ta över världen vi lämnar. Det man håller kärt visar man ju omtanke för, och det man håller kärt vill man kämpa för. Tack för bra text.

  • Göran skriver:

    Att se sig som en del av eller ingående i naturen eller separerad från. Filmen Avatar bygger på den polariteten tydlig. Att vi på djupet förstår hur vi är beroende via ekosystemen och inte ”en ö” kanske är något som kommer… Nu har tom konstaterats att man mår bra av att gå i skogen! Jag tror det var en självklarhet i tidigare samhällen. Det finns också andra psykologiska aspekter såsom polariteten mellan ödmjukhet eller arrogans som spelar in. Tänk Trump! Kloka ord, Josefina