Morgonen, under dag 2 på besöket i Malawi, mötte med regn och strömavbrott. Efter frukost och kort besök på Trees of Hopes kontor körde vi mot Nenodistriktet. Det regnade kraftigt under stora delar av resan men det vackra landskapet framträdde ändå tydligt. Regnet gör Malawi grönt och då det är ett öppet landskap utan skog ser man de vackra kullarna och i fjärran lite högre berg. Klara dagar kan man skymta Malawisjön, dock inte idag. Commodius berättar att i oktober och november som är torrmånader är landskapet helt annorlunda, brunt och dammigt.
På vägen söderut passerade vi nära gränsen mot Mocambique och Commodius berättade att under inbördeskriget tog Malawi emot många flyktingar därifrån. De flesta har nu återvänt, men en del har stannat kvar.
Vi passerade även Shirefloden som var fylld till bristningsgränsen och ingen av flodens krokodiler ville visa sig. Shirefloden förbinder Malawisjön med Zambesifloden och rinner så småningom ut i Indiska Oceanen. 1859 följde Livingston som första europé Shirefloden för att komma till Malawisjön.
Efter drygt tre timmar på goda vägar kom vi fram till byn Symon i nedre Neno där vi träffade Field Officers och lokala projektledare från både övre och nedre Neno – totalt 25 personer. Området är inte lika hårt uppodlat som i Dowa och det finns en del Baubabträd här och där, riktiga bjässar.
Vi satt i den lokala skolan och regnet smattrade mot plåttaket. En representant för vardera övre och nedre Neno beskrev utvecklingen för projektet. I nedre Neno hade man från början en central plantskola men den stängdes efter tre år då man vill bygga upp den kompetensen i varje by. Varje år planteras ca 300 000 plantor spritt på runt 700 odlare. Odlaren sköter allt själv med stöd av de lokala projektledarna. Lokala projektledare och Field Officers möts två gånger i månaden.
I övre Neno deltar 1600 odlare varav knappt 40 procent är kvinnor, dessutom deltar ett flertal skolor, något de framhöll om speciellt viktigt för att sprida kunskap till nya generationer. Problem de ser är bränder, termiter och getter samt att endast 82 av odlarna kommer få utbetalningar nu i februari p.g.a. att inte fler kolkrediter sålts.
Fruktträd är ett vanligt system med citrus och mango. Mangoträden som planterades 2007 har nu börjat bära frukt och börjar generera inkomster. Med till mötet hade de tre olika sorters mango som de visade. Walker framhöll att de är en sort som ger god kvalitet och som bör ge ett högre pris än traditionella sorter. På sikt är förhoppningen att dessa mangos ska kunna säljas till exempelvis juicefabrikanter till bra pris.
Regnet upphörde lagom till att vi skulle bege oss till en odlare i närheten, Mrs Rhoda Khamula. Mrs Khamula berättade att hon planterat sedan 2007. I år har hon 7 500 plantor, en del kommer hon plantera själv andra kommer hon sälja till andra odlare. Ett huvudskäl till att hon deltar i projektet är att hon sett hur träden försvunnit i området och att hon behöver trä till matlagning och till pålar och annat byggmaterial. Inkomsterna från kolkrediter är också ett viktigt skäl. Hennes son deltar också i projektet vilket i någon mån säkrar att träden sköts om, och nyplantering sker, även när hon blir äldre.
Vi stannade sedan också hos en odlare som planterat mango. För att skydda plantorna från getter hade de satt upp flätade korgar runt och under den heta, torra perioden täckte de över med ett vasstak för att skydda plantan mot solen.
I bilen tillbaka mot Lilongwe diskuterade vi vilka hoten är mot projektet och den kolbindning som det representerar. Hot som bränder, bönder som drar sig ur, torka och liknande hanteras med hjälp av reserver och andra rent praktiska åtgärder. Det största hotet är om det blir torka på bred front i Malawi vilket leder till svält. Trycket på att omvandla trädbevuxen mark till jordbruksmark kan då bli mycket stort. De flesta av planteringssystemen är dock blandade system som gör att träd och majs kan samexistera. Clinton Development Initiatives (CDI) jobbar också med projekt för att öka livsmedelssäkerheten i Malawi. Kanske kan också fler träd på sikt leda till minskad risk för torka.
Sammantaget kan man konstatera att de odlare som deltar i projektet gör vad de kan för att bidra till att minska klimatförändringar trots att de lever på ekonomisk nivå som få i Sverige och Europa har möjlighet att ens föreställa sig. Frågan är om vi gör vad vi kan med tanke på att projektet i dagsläget har nära 100 000 ton osålda kolkrediter.
Här kan du läsa Jens reserapport från dag 1.
