Lär känna en by, lär känna klimatförändringen, del 4

Mårten Lind och jag har tillsammans med våra kunder, Pär Larshans på Max Hamburgare och Camilla Zedendahl vid Destination Sigtuna, besökt två av våra Plan Vivo-certifierade klimatkompensationsprojekt “Trees for Global Benefits” i Uganda och “Trees of Hope” i Malawi. Här och i våra kommande nyhetsbrev vill vi dela med oss av mötena med de småbrukare vi träffat.

Av de inlägg jag skrivit hittills är detta det längsta och som under skrivandet gjort mig mest berörd. Det är inte bara en berättelse om vårt möte med människorna i byn Kaponya, utan kanske främst en berättelse om klimatförändringens grymma ansikte.

3-4 november, Malawi

Malawi kallas Afrikas varma hjärta vilket är lätt att förstå. Redan när vi möts av chauffören Moses som blir vår följeslagare hela veckan känner vi oss som hemma. Under bilturen till projektutvecklarna Clinton Foundations kontor berättar Moses att det är slutet på torrsäsongen. Alla väntar på regn. Landskapet är torrt och avskogat.

Sedan 60-talet har Malawis befolkning ökat från 4 miljoner till 16 miljoner. Vedbränsle är hushållens främsta energikälla vilket syns på landskapet. Fastän Malawi är ett av de få afrikanska länderna som inte varit i krig, är fattigdomen utspridd. Under vår biltur ser vi röken från svedjejordbruk, lerhyddor med stråtak samt kvinnor och barn som bär ved och vatten på huvudet. Cykel är det vanligaste färdmedlet och vi imponeras av hur mycket man lyckas lasta på en enda cykel. Vi ser inte så mycket boskap, men de få kor vi möter är mycket magra. Kontrasten är stor i jämförelse med frodiga Uganda. Skulle vi komma hit under regnsäsongen skulle dock landskapet se helt annorlunda ut säger Moses. Och han har rätt. Bara två månader efter vårt besök har regnet kommit i extrema mängder och försatt Malawi i krisläge.

Den andra dagen i Malawi åker vi ut till byn Kaponya. Det är en by som ingår i projektet Trees of Hope som startade 2007 och som blev ett godkänt Plan Vivo-projekt 2011. Både Max Hamburgare och Destination Sigtuna köper klimatkompensation från projektet och fick nu tillfälle att se det med egna ögon.

För alla Plan Vivo-projekt är en grundbult att markägarskapet är stabilt. I denna by är marken så kallad ”customary land”, en av tre markägarformer i Malawi, vilket betyder att landet ägs av den enskilda byn. Byhövdningen är central i detta för han fördelar i sin tur marken rättvist mellan individer och familjer. Dessa har rätt att bruka den som sin egen men bara i enlighet med de riktlinjer som byn satt upp. Byhövdingen har också en uppgift att skydda marken från utomstående hot.

Byn och deras byhövding välkomnar oss med öppna armar. Kvinnorna sjunger och dansar och barnen tittar på oss nyfiket. Vi tilldelas platser på stolar i skuggan av en träddunge som är planterade som en del av projektet. Byhövdingar från flera distrikt sitter på raden bakom oss. Kvinnorna och barnen sitter i samlad klunga och männen för sig.

Vi välkomnas med flera tal. De märks att de har fått gedigen utbildning och förståelse för klimatfrågan och avskogning då de med egna ord beskriver konsekvenserna kopplade till klimatförändringarna och är tacksamma för att CDI hjälper dem att plantera träd. Därefter visas vi en woodlot. Det verkar vara ett populärt system på grund av timmer och tillgång till ved, trots att projektet tillhandahåller fem tekniska planteringssystem. Hela byn följer oss hack i häl och lutar sig ledigt mot träden medan någon talar. Var och en har tillgetts en roll att berätta för oss hur de arbetar.

Efter det inledande mötet visas vi byns plantskola där plantor står förberedda i väntan på att regnet ska falla. Då hamnar de direkt i marken. Frön samlas från omgivningen och planteras två och två i små jordpåsar för att täcka upp för risken om ett frö inte gror. Sand, jord, gödsel och vatten blandas i en förutbestämd ordning och mängd och packas sedan i påsar. Plantskolan är liten och blickarna är nyfikna när Pär och Camilla packar varsin påse och sätter frön i jord.

Efter plantskolan får vi tvätta händerna i byns enda vattenpump. Vi blir också visade vad småbrukarna använt sina pengar till. Någon har köpt en cykel och en radio för att kunna ta del av nyheterna från omvärlden.

På väg tillbaka från plantskolan stannar vi till och pratar med en stolt småbrukare och familjefar. Han visar upp tegelhuset som han håller på att bygga tack vara de klimatkompensationspengar han har fått. Vi slås av hur lite det kostar att bygga ett hus i Malawi, det handlade om ca. 20 UDS vilket kan ses som en stor utväxling på klimatkompensationen. Må tro att småbrukaren (vars namn jag aldrig hann teckna ned) är mäkta stolt när Pär berömmer honom och vill ta en bild tillsammans vid huset.

Vi återsamlas i skuggan av träden där vi började. Byhövdningens fru Mrs Banda, som vi känner igen från CDI:s film från projektet, tar till orda och berättar att vårt besök betyder mycket för byn då det ingjuter hopp och en vilja att fortsätta arbetet. Hon vädjar till oss att se till att fler småbrukare får ta del av projektet. Nu vill de veta vad vi har för intryck och om vi kan ge dem mer inspiration. Var och en av oss tar ordet och möts med applåder, leenden och slutligen sång.

13 januari 2015

Så kommer regnet. Runt den 13 januari beskriver nyhetsmedia som The Guardian och BBC om katastrofläge i Malawi, värst drabbat är de södra delarna som gränsar till Moçambique. Hus har spolats bort som tändstickor, barn har svepts in i döden, de vidsträckta slätterna har förvandlats till lervälling, de värdefulla grödorna är förstörda. Bybor beskriver hur de har fått klättra upp på termitstackar eller träd och väntat flera dagar utan mat och vatten. De har förlorat allt. Uppskattningen av dödssiffran från Malawis värsta skyfall varierar mellan 79-200, ca 200 000 människor har förlorat sina hem och ca 638 000 människor är drabbade enligt FN.

Här hemma har vi tagit oss mycket illa vid av nyheten. Under vårt besök var torkan så ihärdig och så ständigt närvarande. Vatten en stor brist. Alla väntade på att regnet skulle komma. Att klimatförändringar orsakar allt mer frekventa extrema väder och drabbar de mest sårbara är det ingen i Malawi som förnekar. För de människor vi träffat var det tydligt hur ett förändrat klimat orsakar längre vandringar för att hitta vatten, svårare att få grödorna att växa och att få mat på bordet. Och när regnet äntligen kommer för det med sig extrema översvämningar och död. Ingen av de byar vi besökte drabbades illa till vår lättnad. Moses svarar på ett mail och beskriver att han och hans familj, liksom byarna som ingår i Plan Vivo-projektet är oskadda, men att det fortfarande regnar kraftigt.

Någon kanske undrar om det inte är riskabelt att plantera träd i så sårbara länder? Vad finns det för försäkringar? Träden kan ju dö? Svaret är att vissa plantor och träd kommer att dö. Men då planteras det nya och nya igen. Riskminimering är en central del i hur Plan Vivo-systemet är uppbyggt, t.ex. avsätts 10-15 % av alla planterade träd i en buffert som ska säkra upp för eventuella händelser. Därtill sker en stor kolbindning i marken och i rotsystemet som inte räknas in i försäljningen av kolkrediter. Svaret är också att träden behövs, oavsett utmaningar. Träden har en viktig roll för klimatanpassning. Förutom att ta upp koldioxid binder träden jord och förbättrar jordmånen, ger skugga, vedbränsle, mediciner. Djurlivet stannar kvar. Människor blir mindre sårbara. Jag tänker på familjen som kunnat bygga sig ett tegelhus genom att ingå i Plan Vivo-projektet. I den meningen känns vårt arbete viktigare än någonsin.

//Johanna

Här kan du även läsa om tidigare möten med småbrukarna Winnie Namwiryas, Barnabas Ntembes och Paulino Byabagambi i Uganda samt titta på vår 9-min film “Beträda jorden”.