Göran Wiklund
För fem år sedan var det just ingen som ansåg att det var ett problem att investera i fossil energi. Även om institutionella investerare utpekades som en viktig bricka när det gällde att få bukt med klimatförändringen var det ”business as usual” som gällde: annars skulle ju pensionärernas pengar riskeras, liksom försäkringstagares och alla de som sparar i fonder.
Men dammluckan har brustit. Investerarpengar strömmar nu i andra riktningar. Till och med traditionella finansiella institutioner och framför allt pensionsfonder och försäkringsbolag har insett det ohållbara att ha pengarna i fossila placeringar. 688 sådana investerare världen runt har åtagit sig att divestera.
Stiftelsen Rockefeller Brothers har helt lämnat fossilbranschen och det beslutet skickade en chockvåg genom investerarkåren: Det var ju Rockefeller som startade Exxon en gång i tiden och nu drar man sig ur detta och alla andra oljebolag.
Bill Gates har sagt att divestering är en falsk lösning, men han och hans hustru har ändå lämnat BP och Exxon och minskat sitt fossilinnehav i sin stiftelse med 85%.
I Storbritannien har 43 universitet divesterat. På närmare håll har Stockholms stad gjort detsamma, liksom Uppsala och Köpenhamn. Uppsala Universitet, Stockholms Universitet, Chalmers likaså. Så här i Nobelprisutdelningstider kan nämnas att Nobelstiftelsen ännu inte tagit klivet.
På dessa fem år har det som började som en liten rännil vuxit till en global flod. ”Stranded assets” har blivit ett känt begrepp. Det betyder att investeringar förlorar i värde när förnybart blir billigare och olika åtgärder vidtas för att stoppa upptagningen av fossila resurser. Det som började som ett initiativ på moraliska grunder av organisationer som 350.org, Carbon Tracker och Keep it in the Ground m fl har nu gått över till en ny fas som helt handlar om finansiella risker och möjligheter.
Inte ens den kommande presidenten i USA kommer att kunna hejda detta flöde, eftersom den drivs av marknadens mekanismer.
