Månad: april 2020

När jag var barn hälsade jag våren välkommen på ett rätt innerligt sätt. Inte som Ronja – med ett skrik – utan jag la mig ner bland vitsipporna, kände på blad, tittade nära på knoppar, luktade på marken, lyssnade på alla vår-ljud som insekter, fåglar och smådjur skapar. Jag kommer ihåg känslan: lycka med ett stråk av vemod för att jag på något sätt inte riktigt hörde ihop med nyckelpigorna, daggmaskarna, blommorna och träden. Jag var en betraktare, och dessutom en som var med och förstörde. Där kom vemodet in.

Lite äldre läste jag (inte så otippat) biologi på universitetet. Fascinationen fortsatte och blev ännu djupare i takt med att jag lärde mig om alla små och stora märkligheter som finns i naturen. Alla enastående fysiologiska anpassningar som geparden har för att kunna springa overkligt fort en kort sträcka. Hur träden snackar med varandra genom att utsöndra kemikalier och genom att dela ett intrikat system av svampmycel under marken. Hur våra celler utvecklas och styrs till specialisering och perfektion. Det är inte bara den fantastiska funktionen som har fängslat mig, utan kanske ännu mer skönheten. En hel värld öppnas när man tittar riktigt nära på en mossa. Eller när man kan urskilja en fågels sång i ett myller av kvitter och vindsus i skogen. Doften av sommarvarm blandskog, med blåbärsris, barrträd och fuktig undervegetation.

Om några veckor är det Biologiska Mångfaldens dag. 22:a maj uppmärksammas mångfalden av arter, gener och miljöer och hoten mot denna. Det uppmärksammas på olika sätt, vi kommer också ha några seminarier på temat den närmaste tiden. Gott så.

Det som jag ibland kan tycka skaver lite, det är det ständiga fokuset på att ”vi är beroende av mångfalden”. Det är så, vi är i allra högsta grad beroende av att det finns en mängd olika arter som kan utföra olika ekosystemtjänster åt oss. Alldeles gratis. Men med det budskapet tycker jag ibland att man förlorar en dimension – den etiska och känslomässiga. Då, för många år sedan, när jag läste biologi, kände jag mig kluven inför detta att ”sätta ett pris på naturen”. Genom att sätta ett ekonomiskt värde på till exempel en fjällmiljö tänkte jag att man likställde naturen med andra mer ekonomiska tillgångar. Att man då kunde handskas med det på samma sätt. Göra avvägningar ur rent ekonomisk synvinkel. Lite samma sak kan jag känna med resonemanget att vi ska bevara den biologiska mångfalden för att vi är beroende av det. Om det kommer en dag när vi inte är det, när vi kanske har hittat tekniska lösningar på allt, när det är mycket billigare att skapa bördig jord, pollinera växter eller binda koldioxid med små mekaniska pryttlar – behöver vi då inte naturen? Och framför allt – har vi då fått carte blanche att förstöra den? Har mångfalden sitt främsta existensberättigande utifrån att den kan leverera en mängd tjänster som vi inte kan få på annat sätt, och dessutom väldigt billigt eller gratis? Eller förtjänar även fästingar att få fortsätta finnas – helt enkelt för att de finns?

Jag höll en utbildning tidigare i våras, en generell hållbarhetsutbildning, och uppdragsgivaren frågade om jag kunde tipsa om något som deltagarna kunde läsa eller titta på inför kursen. Jag tipsade om vilken slags naturfilm som helst. Jag hoppas nämligen att om vi kan bli ödmjuka och fascinerade av naturens alla nyanser, skepnader, skevheter och konstigheter väcks också viljan att bevara den. Om vi får se ett korallrev (på film, inte nödvändigtvis efter en tio timmar lång flygresa till ett tropiskt land…) kan vi känna sorg över att det bara skulle försvinna, med alla olika små och stora djur och växter. Och det i sin tur kanske kan få oss att göra de förändringar som krävs: inte för att vi ska överleva, inte för att företaget ska hitta ett sätt att marknadsföra sig utan helt enkelt för att det är det rätta att göra.

Det talas mycket om affärsdriven hållbarhetsutveckling. Med det menas att hållbarhet ska integreras, inte ska vara något vid sidan om företagens affärsverksamhet utan bli en del av densamma. Det är lovvärt, eftersom risken annars är att hållbarhet drivs utan ett större sammanhang och framför allt inte kopplar till affärsstrategi och lönsamhet.

Vi på U&We tycker dock inte det här räcker. Med tanke på de akuta kriser vi befinner oss i när det gäller det återstående globala utrymmet för koldioxidutsläpp, den biologiska mångfaldens dramatiska utarmning, den storskaliga kemikaliespridningen och plasten i haven, i moderkakor och våra lungor.

Vi vill utmana näringslivet och introducerar ett nytt tänkesätt: Hållbarhetsdriven affärsutveckling. Det innebär att affärerna ska drivas av hållbarhet. Affärsdriven hållbarhetsutveckling eller hållbarhetdriven affärsutveckling. Kan tyckas vara en lek med ord, men smaka på det. Det är det verkligen inte. Hållbarheten är överordnad, ska vara centrum, vara kompassen och affärsverksamheten styras av den kompassen.

Om hållbarheten ska drivas av affärerna, finns ett inslag av ’business as usual’. Affärsverksamheten är vad den är men behöver snyggas till. Det finns naturligtvis mycket att göra med den strategin. Men vi menar att sådana åtgärder inte kommer att räcka, om vi ska minska trycket på planeten och inte överskrida de planetära gränserna utan vara planetnyttiga. När då i stället hållbarhet sätts i främsta rummet måste även affärsverksamheten kunna bli föremål för omprövning och transformation.

Idag startas många företag med hållbarhet som styrande princip. Då behövs ingen omprövning. Däremot ställs etablerade företag inför betydande problem, eftersom hållbarhet successivt lagts till över tiden medan kärnverksamheten består.

För att ställa om befintliga företag krävs att styrelse och ledning, det vill säga den nivå där affärsinriktning beslutas, är involverade. Detta kan vara ett hinder. Det har nämligen visat sig att många professionella styrelsemedlemmar inte förstår hållbarhetsfrågor tillräckligt. Susanne Sandler, nyligen avgående vd för Styrelseakademien, säger i en intervju i Aktuell Hållbarhet att för tio års sedan tyckte inte styrelseproffs att hållbarhet var en styrelsefråga. Idag säger man visserligen att det är en självklarhet, men hon kallar det en läpparnas bekännelse. Vanligt är styrelser agerar som om hållbarhet är något som organisationen sköter och rapporter om till styrelsen. Man saknar helt enkelt kunskap trots att det rör sig om affärskritiska frågor. Vidare konstaterar Susanne Sandler att valberedningar inte heller har kunskap om vad för kompetens som bör efterfrågas. Hon menar att hållbarhet är ett ”nytt ” område som styrelsen måste ha kompetens för.

Och vi lägger till att om man inte förstår hållbarhet förstår man inte heller hur central den frågan är när det gäller affärsmöjligheter respektive affärsrisker. Alltså en blind fläck.

Med den här bilden av svenska styrelser inser man att hållbarhet är underordnad de nuvarande affärerna. Det blir ett paradigmskifte att ställa om till att hållbarhet är den faktor som driver affärerna.

En del bolag kan man säga haft tur på så vis att verksamheten råkat medverka till ökad hållbarhet i samhället. Det gäller många teknikinriktade bolag som visat sig ha lösningar som bidrar till hållbarhet genom att exempelvis minska CO2-utsläpp. Andra bolag visar sig ligga fel, eftersom verksamheten visar sig negativ ur hållbarhetsperspektivet. Där har vi exempelvis alla bolag som ägnar sig åt fossilutvinning eller utarmar biologisk mångfald.

I det senare fallen kommer naturligtvis en omställning att kosta på. Att byta affärsinriktning samtidigt som man vrider sig ur den nuvarande. De försök man ser från oljebolagen är mest PR-åtgärder och berör endast små delar av bolagens omsättning.

Det är intressant att studera bolag som bedrivit sin verksamhet under lång tid, hundratals år. Det som varit kännetecknade för dem är att de bytt affärsinriktning ett antal gånger beroende på ändrade förutsättningar, samhällsutveckling, teknisk utveckling, ändrad efterfrågan med mera. Det finns en faktor som varit genomgående för dessa företag och det är en kultur av att kunna hantera förändringar. Deras affärsidé kan ses som att den är förändring, inte textilier, matproduktion eller byggnation.

En kultur som innebär att kunna svara an när det är dags är det hög tid att anamma. Och nu är det hög tid. Då går det inte för sig att ledning och styrelse är bromsklossar. För det handlar om att det företag man ansvarar för ska vara relevant i framtiden.