Personligen bär jag, i det lilla, på en smärtsam påminnelse om sommarens oroande väderfenomen. Ett extremt lågvatten vid sommarstugans lanthandelsbrygga ledde i en Papphammarlik förlängning till en tå med en spricka i. Via ett brutalt genant ”kalsongryck” från ett spikhuvud på bryggkanten. True story. Nej, bildbevis saknas.
Tån är fortfarande öm. Och jag tänker att vi nog var ganska många som mitt i sommaridyllen 2018 fick en aning om att det är nu de sker, de där klimatförändringarna. Precis nu.
Och jag tycker nog att det pratas mer klimat nu. I någon mån har det skett en förändring efter sommarens värme, torka och bränder, efter Gretas skolstrejk och IPCC:s och IEA:s uppdaterade prognoser. Det pratas klimat i dagspress, på släktkalasen, på Skavlan och i P1:s Kropp och själ.
Insikten om brådskan i omställningen gör att tekniker som tidigare setts som tveksamma eller riskfyllda end-of-pipe-lösningar nu ses som nödvändiga verktyg för att klara oss undan ”en halv istid fast åt andra hållet”, som meteorolog Martin Hedberg brukar säga. Det vill säga två graders uppvärmning. Den tid är förbi då någon trodde att skiftet från fossila bränslen till förnybara kommer räcka.
Även om en rad förkortningar ger lite hopp i desperationen – CCUS, BECCS, DACCS – så tycker jag ändå att det vore väl fint att bli av med de fossila bränslena. Typ snart.
Svensk ordbok, tryckår 2009, skriver under uppslagsordet fossil bland annat ”jfr utdöd”.
Nu är ju de fossila bränslena ännu inte utdöda, även om man skulle önska att så vore så här en februarifredag i nådens år 2019. Men vi kan väl sikta på att nå dit?
