Gästbloggare
När jag var barn hälsade jag våren välkommen på ett rätt innerligt sätt. Inte som Ronja – med ett skrik – utan jag la mig ner bland vitsipporna, kände på blad, tittade nära på knoppar, luktade på marken, lyssnade på alla vår-ljud som insekter, fåglar och smådjur skapar. Jag kommer ihåg känslan: lycka med ett stråk av vemod för att jag på något sätt inte riktigt hörde ihop med nyckelpigorna, daggmaskarna, blommorna och träden. Jag var en betraktare, och dessutom en som var med och förstörde. Där kom vemodet in.
Lite äldre läste jag (inte så otippat) biologi på universitetet. Fascinationen fortsatte och blev ännu djupare i takt med att jag lärde mig om alla små och stora märkligheter som finns i naturen. Alla enastående fysiologiska anpassningar som geparden har för att kunna springa overkligt fort en kort sträcka. Hur träden snackar med varandra genom att utsöndra kemikalier och genom att dela ett intrikat system av svampmycel under marken. Hur våra celler utvecklas och styrs till specialisering och perfektion. Det är inte bara den fantastiska funktionen som har fängslat mig, utan kanske ännu mer skönheten. En hel värld öppnas när man tittar riktigt nära på en mossa. Eller när man kan urskilja en fågels sång i ett myller av kvitter och vindsus i skogen. Doften av sommarvarm blandskog, med blåbärsris, barrträd och fuktig undervegetation.
Om några veckor är det Biologiska Mångfaldens dag. 22:a maj uppmärksammas mångfalden av arter, gener och miljöer och hoten mot denna. Det uppmärksammas på olika sätt, vi kommer också ha några seminarier på temat den närmaste tiden. Gott så.
Det som jag ibland kan tycka skaver lite, det är det ständiga fokuset på att ”vi är beroende av mångfalden”. Det är så, vi är i allra högsta grad beroende av att det finns en mängd olika arter som kan utföra olika ekosystemtjänster åt oss. Alldeles gratis. Men med det budskapet tycker jag ibland att man förlorar en dimension – den etiska och känslomässiga. Då, för många år sedan, när jag läste biologi, kände jag mig kluven inför detta att ”sätta ett pris på naturen”. Genom att sätta ett ekonomiskt värde på till exempel en fjällmiljö tänkte jag att man likställde naturen med andra mer ekonomiska tillgångar. Att man då kunde handskas med det på samma sätt. Göra avvägningar ur rent ekonomisk synvinkel. Lite samma sak kan jag känna med resonemanget att vi ska bevara den biologiska mångfalden för att vi är beroende av det. Om det kommer en dag när vi inte är det, när vi kanske har hittat tekniska lösningar på allt, när det är mycket billigare att skapa bördig jord, pollinera växter eller binda koldioxid med små mekaniska pryttlar – behöver vi då inte naturen? Och framför allt – har vi då fått carte blanche att förstöra den? Har mångfalden sitt främsta existensberättigande utifrån att den kan leverera en mängd tjänster som vi inte kan få på annat sätt, och dessutom väldigt billigt eller gratis? Eller förtjänar även fästingar att få fortsätta finnas – helt enkelt för att de finns?
Jag höll en utbildning tidigare i våras, en generell hållbarhetsutbildning, och uppdragsgivaren frågade om jag kunde tipsa om något som deltagarna kunde läsa eller titta på inför kursen. Jag tipsade om vilken slags naturfilm som helst. Jag hoppas nämligen att om vi kan bli ödmjuka och fascinerade av naturens alla nyanser, skepnader, skevheter och konstigheter väcks också viljan att bevara den. Om vi får se ett korallrev (på film, inte nödvändigtvis efter en tio timmar lång flygresa till ett tropiskt land…) kan vi känna sorg över att det bara skulle försvinna, med alla olika små och stora djur och växter. Och det i sin tur kanske kan få oss att göra de förändringar som krävs: inte för att vi ska överleva, inte för att företaget ska hitta ett sätt att marknadsföra sig utan helt enkelt för att det är det rätta att göra.
