Flygskam, klimatledarskap och internationella samarbeten

Vi lever i en tid när vi själva är våra egna poliser.

2006: Hurhugada

2009: Mexico

2010: Kenya

2012: Amsterdam

2018: Brasilien

När börjar jag skämmas?

Jag skriver detta på resande fot, från ett internetcafe i södra Brasilien. 2012 slog jag vad om att inte flyga mer. Jag “vann” vadet mot min kompis, men förlorade ända mot mig själv.

För fyra år sedan gjorde min flickvän praktik på Centro Ecologico, ett center för ekologisk jordbruk, i södra Brasilien. Nu ville vi återbesöka detta center, lära oss om vad som händer där nu och få en gemensam erfarenhet av hur det är att arbeta med sociala rörelser och utvecklingsfrågor i andra delar av världen.

Min bästa kompis från studietiden berättade för nästan ett år sedan att han skulle söka ett arbetsutbyte till São Paulo. Under hösten har han varit där och under vintern skulle han och hans flickvän stanna kvar i Sydamerika och resa runt innan de reser hem igen.

U&We har mer än 20 år samarbetat med organisationer i Brasilien, nu med Fortaleza som utgångspunkt. Samarbetet har utvecklats till att nu även innebära konsultuppdrag och under VINNOVA-projekt C/O City var flera av U&We:s konsulter involverade i pilotprojekt i norra Brasilien på distans från Sverige.

Sammantaget fick dessa tre anledningar mig att redan i början av våren överväga tanken på en resa, och att i början av hösten köpte vi biljetter och började planera.

Flygskam

Trots detta har jag ibland haft svårt att uppskatta vår resa. Jag vet också vad kostnaden är, i kronor, i kg CO2e. Men även i tid som skulle kunna användas annorlunda. För relationsbyggande hemma, med personer som jag kommer kunna träffa igen. Med platser i Sverige som jag skulle kunna återse och stärka min relation till, inte bara se en gång och sedan lämna. Mycket energi går åt under resan till att hantera att vi är här på lånad budget.

Jag träffar en Belgare på ett hostel i Buenos Aires. Han hade rest i fem år, och var inte säker på när han skulle åka hem. Han hade insett hur bra det egentligen är ”hemma” genom att resa, men såg andå ingen anledning att sluta leva som han gjorde. Min kompis frågade honom om klimataspekten av en sådan livsstil. Han höll med, ”det är ju inte så bra”, men samtidigt är det för billigt att resa var hans svar.

Det är två aspekter som knager i mig, både att det är för billigt att resa, och så enkelt. Men också att vi hela tiden måsta verka för att göra om bilden av vad vi uppskattar. Jag känner mig egentligen ganska trygg med att jag faktiskt uppskattar vinterkyla, snö, skidåkning, samling runt brasan och allt annat man gör hemma på vintern. Men jag gillar också att umgås med vänner, jag är nyfiken på vad som formar dem, och nyfiken på min omvärld, hur människor lever i andra delar av världen. Vad de tänker om hållbarhet. Jag tror detta är att vara ”embedded”, att vara en del av samhällsväven och en socialt väv.

En global förödande kultur

Nu vet jag, och det var inte så annorlunda på andra sidan, det var mer likt södra Europa än jag hade förväntat mig. Förutom det rent visuella, hur människor klär sig, reser och äter, så får jag känslan att många har en syn på framgång som är som tagen ur en amerikansk film. En insikt var hur förödande uniform denna bilden av framgång har blivit. Äta mer kött, ha stor bil, flyga till USA och Europa på semester, mode, utseende, konsumtionskultur, distanserande. Målen för livets ständiga strävan. Undantagen finns, som familjejordbruken vi besöker utanför Torres, men är försvinnande få. Och i Brasilien har dessutom situationen för de människor som lever som småskaligt plötsligt försämrats. 

I slutet av resan känner jag mig mindre hoppfull än tidigare, men mer förankrad i vad som behöver göras. Nivån av ohållbarhet är så stor och djupt inbäddad i den kultur vi kallar ”västerländsk”, den som spreds från Europa till Amerika för 500 år sedan. Denna kultur är nu så vida spridd över världen att jag inte kan göra mig fri den. Hemma kan jag alltid gå ut i skogen, men här är skogen privat och kvarteren dit sägs vara så våldsamma att jag inte ska gå dit. 

Klimatledarskap

Jag inser att vi i Sverige verkligen har en hög medvetenhet om hållbarhetsfrågor, och att vi har skapat många system för att hantera vår miljöpåverkan. I perspektiv ser jag att många till och med börjar ha en annan syn på framgång, vilket känns hoppfullt. Sverige ÄR duktiga på hållbarhet, men det blir också tydligt vilka områden som vi inte är föregångare på.

Brasiliens nya regering får mycket kritik för att de öppnar upp för skövling av skog delvis regnskog. Detta är förödande för både biologisk mångfald, balansen av kol och andra planetära gränser. Internationella aktörer behöver ryta ifrån. Men det blir också svårt att kritisera som svensk när man inser hur mycket av Brasiliens regnskog som faktiskt sparats tidigare. Efter skövlingen av svenska skogen finns 10-20 % kvar som aldrig skövlats. Skillnaden är att markägarna i Brasilien i stor omfattning vill odla soja och andra grödor på de nya markerna, medan vi i Sverige återplanterar med trädplantage. 

Vi måste fortsätta att ifrågasätta enkla sanningar och dumma normer, bryta igenom befintliga barriärer. De aktörer som inspirerar och provocerar tillräckligt mycket, de som går bortom lagom, får den spridning som behövs för att ändra normer, inte bara i Sverige utan i hela världen.

Vi måste kämpa för en värld inom planetens gränser med samma intensitet som människor tidigare i historien har kämpat för sina fri- och rättigheter. Om samhällen reagerar genom att begränsa våra rättighet att omforma det så måste vi göra det ändå. Och direkt, innan vi börjar ta föregivet att staten är korrupt. Vi behöver göra denna omställning för vår egen skull – hur ska vi annars kunna leva med oss själva – och för alla andras skull.

Internationella samarbeten

Det vi gör i Sverige spelar stor roll, eftersom det inspirerar andra, men inte av sig självt. Jag är inte övertygad om att man måste resa för att initiera samarbeten. Individer som har förtroende for varandra kan presentera nya personer på distans. Man kan bygga system för förtroendeskapande genom ”tredjepartsgranskning” även på distans – en insikt av hur effektivt ratingsystemen i uber och hostelworld fungerar i områden med relativt hög risk. Och man kan på så vis få förtroende för varandra. Med bra system kan man ha kontakt i realtid, föra samtal och vidareutveckla samarbeten. Men samarbetena i sig är helt avgörande för att vi ska kunna ändra den falska bild av framsteg och utveckling som vi förut varit en del av att upprätthålla och projicera.

Nu räddar vi världen genom att göra det allra bästa och fräckaste vi kan hemma och samtidigt berätta om det för resten av världen!