Ingen hållbarhet utan mänskliga rättigheter

Vi kan inte lösa klimatkrisen utan att också respektera och främja mänskliga rättigheter och den biologiska mångfalden.

Begreppet klimaträttvisa belyser att det ofta är de som haft minst klimatpåverkan som drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det gäller hela områden och länder, men också enskilda grupper inom dessa områden och länder. En annan aspekt är den kolonisering som historiskt inte bara har hotat de mänskliga rättigheterna, utan även den biologiska mångfalden som både är en källa till klimatresiliens och ofta en förutsättning för olika urfolk. Idag riskerar vi att göra om gamla misstag i jakten på hållbara lösningar.

Risker för människa och miljö går hand i hand

När samhällen fokuserar på att minska sin klimatpåverkan kan ibland skydd av mänskliga rättigheter och biologisk mångfald hamna i skymundan. Till exempel kan storskaliga projekt som dammbyggen kränka ursprungsfolks rättigheter genom att påverka deras traditionella marker och rörlighet. De kan också ha en negativ effekt på den biologiska mångfalden genom att förstöra naturliga livsmiljöer och habitat.

Två exempel vi kan ta lärdom av är de båda vatteninfrastrukturprojekten i Pakistan och Indonesien, som båda har rötter i ländernas koloniala förflutna. Under den brittiska eran byggdes en stor del av Pakistans vatteninfrastruktur om för att stödja jordbruksproduktionen för export till Storbritannien, snarare än att möta behoven hos de lokala samhällena. Som ett resultat är i dag landets vattenhanteringssystem ofta otillräckliga och ineffektiva, vilket både leder till frekventa översvämningar och vattenbrist. I augusti 2022 översvämmades en tredjedel av Pakistan under monsunsäsongen. Ett stort problem var att regnvattnet – på grund av landets dammar och vallar – inte hittade några naturliga vägar till Indusfloden och de höga vattennivåerna tvingade människor bort från sina hem och skapade en grogrund för sjukdom.

Indonesien håller just nu på att bygga sin nya huvudstad på ön Borneo. Staden har fått namnet Nusantara och ska ersätta den nuvarande huvudstaden Jakarta, som bokstavligt talat sjunker. Jakarta är beroende av att pumpa upp stora mängder grundvatten för att försörja sina invånare med rent vatten. Detta är ett arv från det nederländska koloniala styret då man byggde kanaler för att minska översvämning men också segregera invånarna. Kanalerna blev igensatta med sediment från det oregelbundna vattenflödet och det stillastående vattnet spred sjukdomar. Européerna i landet löste det genom att flytta längre söderut och börja pumpa upp grundvatten till sig själva. Den här infrastrukturen lever kvar och idag menar flera forskare att en fjärdedel av staden kommer stå under vatten år 2050.

Därför är naturen expert på klimatanpassning

För att arbeta utifrån klimaträttvisa behöver vi minska utsläppen och anpassa oss till klimatförändringar på ett sätt som också tar hänsyn till sociala och ekonomiska ojämlikheter. Det handlar även om att ansvariga aktörer ­– inklusive stater och företag – ska hållas ansvariga för sina handlingar och bidra till att finansiera lösningar som gynnar de mest utsatta grupperna i samhället.

Så, hur gör vi för att ta tillvara så många viktiga aspekter som möjligt i omställningen till en hållbar utveckling? Jo, vi tittar på naturen. Naturen är expert på att hantera och anpassa sig till klimatförändringar. Genom miljarder år av evolution har naturen utvecklat olika mekanismer för att hantera klimatförändringar, som förändringar i temperatur, nederbörd och luftföroreningar. Naturen tar dessutom ingen hänsyn till sådant som vem i ett samhälle som har högst socioekonomiskt kapital, vilket kan vara uppfriskande.

Naturbaserade lösningar en nyckel till en hållbar och rättvis värld

Biomimikry och naturbaserade lösningar är två sätt att använda naturen som inspirationskälla. Biomimikry handlar om att studera och härma naturens egna lösningar för att designa nya produkter, system och teknologier. Till exempel kan man minska energiförbrukningen och behovet av klimatkontrollsystem i byggnader genom att använda sig av liknande principer som termiter använder. De bygger nämligen bon som håller en konstant temperatur.

Naturbaserade lösningar använder naturliga ekosystemtjänster för att hantera hot som klimatförändringar och vattenbrist, vilket ofta är kostnadseffektivt och kan gynna både människor och miljö. Till exempel kan skydd och restaurering av våtmarker ge flera fördelar, som filtrering av föroreningar från vatten, minskad risk för översvämningar och habitat för vilda djur, men även genom att utgöra viktiga ekosystem för människor som är beroende av naturen för sin försörjning och överlevnad. Naturbaserade lösningar kan också stärka mänskliga rättigheter genom samarbete mellan lokalsamhällen och myndigheter, vilket kan öka människors inflytande och delaktighet i beslutsprocesser och främja rättvisa och jämlikhet.

Hållbarhet och mänskliga rättigheter är djupt sammanflätade; strävan efter hållbarhet kräver erkännande och skydd av mänskliga rättigheter, medan skyddet av mänskliga rättigheter är avgörande för att uppnå hållbarhet. Genom att integrera naturbaserade lösningar i hållbara utvecklingsstrategier, respektera och lära oss av hållbara levnadssätt och fördela ansvaret där det hör hemma kan vi skapa en mer resilient, rättvis och hållbar framtid.