Detta är min dotters reflektioner efter att ha spenderat tre omtumlande dagar i Almedalen
Metro Almedalen:”Josefine Johansson, 16, var en av dem som tog fajten med Nordiska motståndsrörelsen. I samband med paraden blev en man kallad för ”pizzabagare” av en av NMR:s medlemmar och Josefine tog då ställning för mannen i en diskussion.”
Tisdagen den 3 juli
Just denna dag låg något alldeles extra i luften. Trots att det talades om många frågor med svar som är kontroversiella så fanns det fortfarande en gemenskap. Just idag handlade det framförallt om den laganda som kändes inför Matchen med stort M. Sverige mot Schweiz i åttondelsfinal i fotbolls-VM. Men bakom det låg även en annan gemenskap. Ett sökande, antingen ett sökande efter svar, ett sökande efter nya mottagare eller ett sökande efter nya perspektiv.
Just idag blev fokus på sökandet efter perspektiv, och det är även antagligen det jag i grunden har kommit hit för.
I början av dagen lyssnade jag på ett seminarium om terrorattacker, själva upplägget kändes väldigt spontant och fokuset låg på terror från den islamiska kulturen. Ett perspektiv som ligger mycket i fokus i vårt samhälle. Men det perspektivet som glömdes då? Eller rättare sagt de perspektiven? Vad hände med alla de terrorattacker, som av någon anledning kallas för hatbrott, som sker mot muslimer och islam som kultur. Eller alla de terrorattacker kristna gjort mot kristna, kristna mot judar osv. Det perspektivet togs inte upp vilket gav en väldigt vinklad bild, det lät nästan bara som om att det endast sker den sortens terrorattacker av muslimer.
Ett annat sorts perspektiv är de olika partiernas. Almedalen handlar mycket om politik och genom att lyssna på de olika partierna får du en uppfattning om deras vilja. Det är lätt att glömma bort att partierna såklart bara talar gott om sig själva. Därför blir det lätt en känsla om att alla partier är bra. Som lyssnare har man endast tagit del av deras perspektiv. Men som tur är så finns det analyser, andra som talar om partierna ur en annan synvinkel, andra perspektiv.
Almedalen är en plats med många olika frågor och ännu fler svar. Men beroende på vilket perspektiv du har på frågan så får du olika svar. Och om du är som mig och vill vidga din blick på samhället så är Almedalen den plats som är bäst för just det.
Onsdagen den 4 juli
Jag har så många frågor, hela tiden, konstant. Varför är det så här, hur har det blivit så, vad kan jag göra. Många tror ofta att svaren på allt för komplicerade frågor ska vara enkla. Och så är det ibland, vi alla har ju haft matteprov där vi suttit framför ett svårt tal och inte kunnat se svaret när det var precis framför oss. Men de svaren jag söker är ofta inte enkla. De finns flera lösningar med olika konsekvenser, flera perspektiv som ger olika svar.
Här i Almedalen finns många som utger sig för att ha svaren. Det intressanta enligt mig, när jag lyssnar på exempelvis politikerna är att alla är medvetna om problemen och frågorna kring hur lösningarna ska se ut. Svaren man får tillbaka brukar ofta var formade på följande sätt. Det här är ett problem som måste lösas, det är fel att det är så, vi ska jobba mot det. Men det är inte riktigt någon som ens kort uttalar sig om hur det ska ske. För mig så blir många svar som ges endast ord. Det känns inte som om det ligger någon konkret handling bakom. Såklart förstår ju jag att man jobbar på lösningar och att det tar tid. Men när alla ser samma problem och alla diskuterar lösningar så borde väl förändringen ske snabbare, eller?
Att lyssna på polisens perspektiv kring organiserad gängkriminalitet och att de behöver täcka både långsiktiga, men även direkta kortsiktiga lösningar. Att lyssna på perspektiv kring den nya samtyckeslagen som ett sorts svar på frågan/problemet varför det är så få som blir fällda för våldtäkt.
Som sagt är Almedalen en plats för otroligt många frågor med ännu fler svar.
Torsdagen den 5 juli
Andra människor som kommer till Almedalen gör det för att söka nya mottagare. Sprida sina idéer, kunskap, problemlösningar osv. Tekniken för detta är dock olika för olika grupper.
I Almedalen finns det grupper som gör det via skräck, hot och förstörelse. Försöker visa sin makt, visa sin status och visa att deras “rörelse” är stark och därmed försöker attrahera andra att att gå med. Andra försöker istället locka med fakta, argument och förståelse.
Partier exempelvis är grupper som genom, förståelse, fakta och argument bygger upp tilltro och därmed hittar nya mottagare. I en “intervju”som kanske mer liknar en lätt grillning utfrågas och sätts olika partimedlemmar mot “väggen”. Detta seminarium som Sveriges Radio anordnar är ganska lättsamt och man får lära känna partimedlemmarna mer som människa än endast den här partiposten som personen har. Att visa sina “mänskliga” sidor är även ett sätt att söka nya mottagare.
Sedan finns det andra rörelser som försöker sprida sig genom kärlek och på fredliga villkor. Ett exempel är den marsch som RFSL anordnade. Genom att stå enade med ett fredligt budskap, sprida det genom kärlek och utan att trycka ner andra människor.
Den nordiska motståndsrörelsen är i Almedalen främst för att förstöra, hata och sprida skräck. Men även för att leta efter nya medlemmar, sprida sin logga och sitt hat. Uppmärksamheten i media gör att de får stor spridning. Men de vill också trycka ner andra rörelser och åsikter. Mitt möte med dem och deras människosyn gav mig en chock.
Ska alla rörelser ha rätten att söka nya mottagare om deras värderingar kränker andra rörelser?
