Jag är en av alla nio miljarder passagerare på rymdskeppet Aniara. Varje morgon när jag vaknar lyssnar jag på nyheterna, och allt oftare får jag höra att vi fortfarande är på stadig kurs mot solen Helvete. Vi börjar närma oss nu, det är märkbart varmare i hytterna och i korridorerna, de som bor i de föreliggande hytterna har redan blivit tvungna att flytta, har jag hört. Vi har varit på det här skeppet länge, hur länge vet ingen riktigt säkert. Kanske 200 år, kanske 2 000 år, eller 10 000 år. Jag är född på rymdskeppet, och jag kommer dö här, som mina eventuella barn och barnbarn. Om vi inte hamnar i Helvete innan dess.
Vi rör oss med en hiskelig fart genom rymden, och så länge någon som nu lever kan minnas har vi bara ökat och ökat farten. Det var ungefär för fyra generationer sedan det började. Ingenjörerna hade byggt en ny maskin, en Accelerator, samtidigt som några bankirer upptäckte ett gigantiskt förråd med kol i lastutrymmets nedre delar. Acceleratorn gjorde att vi rörde oss snabbare framåt. I början var alla helt fascinerade, planeter och himlakroppar swishade förbi utanför däcksfönstren och alla som fick chansen att titta ut fick en pirrande känsla i maggropen. Vilken fart! Vilken kraft! Uppståndelsen ombord var total, ingenjörerna och bankirerna blev rikligt belönade. Men redan då fanns röster som undrade varför vi egentligen skulle åka så fort, vart vi egentligen var på väg, och om vi inte kunde skapa ett system för att styra rymdfärjan istället. Här finns nämligen varken kapten, eller någon ratt eller liknande man kunde använda för att styra. Någon sådan funktion eller teknik har det aldrig varit någon som brytt sig om att utveckla. Ända sedan vi började öka farten har kursen varit det den är.
Det finns dock en styrgrupp, en grupp att representanter för representanter för representanter för passagerarna. De kan resonera kring problem som uppstår ombord och formulera en gemensam ståndpunkt, men de har inga egentliga verktyg för att genomföra sina strategier. Och nu slumpade det sig inte bättre än att vi är på väg rakt mot en sol. Forskarna ombord förklarade redan för hundra år sedan att vi låg på en kollisionskurs med Helvete. Men då var så lång tid kvar, inget som vi behövde ägna oss åt. Uppståndelsen kring Accelerator var så fullständig. Sedan för ungefär 40 år sedan, skakade skeppet till när Accelerator fick bränsle i ett ojämnt flöde. En del av passagerarna blev upprörda, vissa ansåg att detta gått för långt. De insåg att vissa klagat i flera generationer, men de varit så få och inte hörda i den allmänna uppståndelsen över farten.
Vissa har krävt av bankirerna att stänga förrådsutrymmet med kolet och kasta bort nyckeln, men det ville de inte gå med på. På senare år när även frågan kommit upp i styrgruppen har bankirerna varit mycket motvilliga till att stänga förrådet, de vill i så fall ha ekonomisk kompensation för det kol de annars hade kunnat sälja, ända till den punkt då skeppet skulle uppslukas av Helvete. Två av de starkaste rösterna för att stänga förrådet var Självrespekt och Självkritik. Men Självkritik blev utslängd av bankirerna i en kupp, och Självrespekt följde med på vägen. Sen dess har det varit mycket tystare och lugnare i styrgruppen.
Det finns även en grupp passagerare som har tagit saken i egna händer och i rymddräkt börjat bygga bromsklossar på utsidan av skeppet. Det gör att rymdskeppet bromsas in, men bromsklossarna tycks inte sitta kvar så länge. Många släpper förr eller senare, ibland redan efter 100 år. Och det skulle behövas hiskeligt många och stora för att bromsa ner farten som vi nu är uppe i. Men det pratas om nya typer av bromsklossar som skulle vara mycket effektivare och faktiskt kunna sitta kvar i tusen år. Det skulle vara jättespännande att vara med och sätta upp dem, det skulle ge oss lite mer tid innan vi når Helvete.
Greta Thunberg konfronterade styrgruppen förra året och ställde dem till svars för läget. Varför stänger ni inte bara kolförrådet? Ni har makten att göra det. Alternativet är en katastrof. Hon hade många av skeppets unga med sig, kanske till och med en majoritet av alla passagerarna, även om vissa var lite sena att inse det.
Klimatkrisen är egentligen ingen kris, den är en eskalering av en resa som har pågått under lång tid. Även om vi skulle sluta accelerera och fortsätta susa fram i den takt vi nu är uppe i så har vi bara 7 år kvar innan vi når Helvete.
Frågan är vilken roll Du vill spela nästa år på skeppet? Hjälper du till att bygger bromsklossar, stoppar du huvudet i sanden, eller kliver av skeppet rakt ut i rymden. Eller är du en av dem som stänger kolförrådet?
Men varför egentligen denna ständiga diskussion om vad som är lagom fart? Vissa verkar inte stå ut med tanken på att vara stilla. Tänk om vi kunde ägna oss åt något annat. Skulle vi fortfarande vara nio miljarder apor fast på en stenkula i rymden då, eller skulle vi även bli något annat?
Denna krönika är inspirerad av Harry Martinssons bok Aniara som utkom 1956. Boken filmatiserades senast 2019 och finns på t.ex. Viaplay.
