Det kan hända att jag ibland sitter i fåtöljen och tittat ut på himlen. Det kan jag göra väldigt länge, utan att märka att tiden går. Jag föredrar det framför att se på TV. En sak som jag och min syster har gemensamt är att vi båda har en livlig fantasi. Kanske ett arv av att växt upp under det smartphone-fria 90-talet med skogen utanför dörren.
Jag ser lanseringen av förbränningsmotorn på 1870-talet som början på det moderna. Fossil kraft kunde användes för att öka uttaget av fossil kraft på och så vis är det en självförstärkande mekanism. Överskottet på kraft började successivt användes för en omskapa världen omkring oss genom en snabbare skörd av andra arter, ett snabbare uttag av fisk, en snabbare avverkning av skog, ett effektivare och mer insatsintensivt jordbruk, en snabbare ordnande av material i infrastruktur, tillverkning och bebyggelse. I slutändan mindre plats för andra arter, mer plats för oss. Detta är den stora accelerationen, ett signum för den moderna tidsåldern och ett preludium till det existensiella hot som civilisationerna på jorden står inför idag.
Hur har den stora accelerationen ändrat synen på oss själva? Och vilken människosyn kan leda oss ur denna acceleration?
Jag tror det finns två motpooler i bilden av människan: människan som vill bli underhållen och människan som vill bidra. De har olika världsbild, de har svårt att komma överens.
Den som vill bli underhållen ser många hållbara alternativ som mindre attraktiva. Gå/cykla till jobbet – jobbigt, välja vegetariskt – en uppoffring, inte flyga på semester – tråkigt, överhuvud taget att begränsa sig uppfattas som mindre värt. Det är alltid den som gjort mest och häftigast som vinner.
Den som ser sig själv som en människa som vill bidra blir lycklig när man har ett sammanhang, man känner till dess historia, och man kan förklara på vilket sätt man själv bidrar. Man kan förvalta eller utveckla en plats eller bidra till att andra personer utvecklas.
Människan som saknar sammanhang för att bidra med sin tid och sin kompetens kan också tänka sig att bidra genom användningen av sina pengar. Men idag är det svårt att handla för den som vill bidra, eftersom det ofta handlar om att jämföra alternativ utifrån vilken som har minst negativ påverkan på planeten. Det är få produkter och tjänster som har ett riktigt positivt avtryck (men de blir fler, detta är ett tema för ett kommande blogginlägg, så länge se ex Clipop.org).
Själv tror jag samma person kan växla mellan dessa ytterligheter, men avgörande är att man hittar sätta att bidra. Kan man varken bidra med tid, kompetens eller köpkraft så ökar hopplösheten. Och då kan man i alla fall bli underhållen.
För att klara oss undan accelererande global uppvärmning – det permanent isfria tillstånd vi är på väg mot på global skala just nu – så behöver vi alla bli Planetskötare. Och som Planetskötare blir man inte hela tiden underhållen, i vårt samhälle behöver man aktivt ta initiativ för att hitta och ofta själv skapa sätt att bidra till Planetnytta. De kommer inte alltid till en. Däremot kan alla på ett eller annat sätt bidra. Och tills man hittar sitt sätt så kan man i alla fall undvika att bidra negativt.
Vad tror du, är människan en varelse som vill bli underhållen? Eller en varelse som vill bidra?
