Toppmötet i Glasgow

Just nu pågår det 26:e klimattoppmötet i Glasgow, den så kallade Conference of the Parties (COP26). Det första klimattoppmötet, COP1, genomfördes 1995 i Berlin och där bestämdes bland annat att det behövdes ta fram ett internationellt klimatavtal. Detta för att minska utsläppen och införa åtgärder för att minska klimatförändringarna under 2000-talet. Jag föddes 1995. I hela mitt liv har världsledarna förhandlat om det här utan att hitta en lösning!

 

Att klimatkrisen är vår tids ödesfråga är inget nytt. Kraftfulla åtgärder behöver vidtas och en snabb samhällsomställning är ett måste för att vända den negativa trenden av ökade utsläpp. Under COP21 i Paris beslutade världens länder att gemensamt bekämpa klimatkrisen och minska växthusutsläppen. Målet är att bekämpa den globala uppvärmningen och hindra medeltemperaturen från att stiga med över 2 grader, och helst inte över 1,5 grad. Det paradoxala är att våra länder samtidigt spenderar hundratals miljarder årligen på subventioner av fossila bränslen.

 

Under förra veckan släppte FN:s klimatsekretariat en sammanställning av alla nationella klimatplaner som lämnats in av länderna bakom Parisavtalet. Slutsatsen visade att utsläppen av växthusgaser kommer öka med 16 % till 2030, jämfört med 2010. Nationernas åtaganden räcker alltså inte för att nå Parisavtalets mål. Det skulle i stället innebära att den globala uppvärmningen ökar med 2,7 grader till slutet av seklet. Den 24 oktober visade SVT en utfrågning där nio forskare ger sin syn på klimatutmaningen och klimatpolitiker från alla åtta riksdagspartier frågades ut. Det visade sig att inget av de svenska politiska partierna har ett klimatprogram som når målet. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att inget av våra politiska partier vågar tala om att det krävs personliga omställningar. Vi kan inte fortsätta leva som vi gör utan alla behöver anpassa sina liv för att ekvationen ska gå ihop.Vi behöver en svensk politik som inger förtroende och skapar hopp. Jag tror att tilltron kan öka genom politiska beslut som tvingar de ohållbara systemen att ställa om. Tydliga styrmedel behövs så att ord blir handling. Det är viktigt att vi håller politikerna ansvariga för sina beslut och icke-beslut. Det är också viktigt att engagera oss i politiken och fatta medvetna beslut i vardagen. Det vi väljer att göra i våra länder, städer och hem kan omforma samhällen.

 

Vi vet vad som måste göras, vi har verktygen för att bromsa förloppet och alla måste med för att vi ska lyckas. I Glasgow är representanter från cirka 200 länder samlade för att presentera sina åtgärder för klimatet och påskynda åtgärder mot Parisavtalet och Klimatkonventionen UFCCC. Utöver en svensk politik som vågar tala om vad som krävs behövs också tilltro till de globala och gemensamma lösningarna. När fler länder går samman och driver åtgärder är det större chans att det blir internationella styrmedel som kan göra skillnad. Det verkar som att allt fler länder stärker ambitionerna och det är nödvändigt för det är mycket som står på spel vid det viktigaste mötet i människans historia.

 

Som vi alla vet innebär klimatkrisen ett förändrat klimat och naturkatastrofer. De fattiga och mest utsatta länderna är de som drabbas först och hårdast. De som bidragit minst till situationen vi gemensamt befinner oss i. Den rika delen av världen måste därför stödja de fattiga i omställningen och anpassningen så att klimaträttvisa uppnås. Under COP15 i Köpenhamn år 2009 utlovades ett globalt stöd om 100 miljarder dollar årligen från 2020. Summan har inte uppnåtts vilket resulterat i en förtroendeklyfta mellan länderna. I motsats till det avser Sverige att fördubbla sitt klimatbistånd, från 7,5 miljarder 2019 till 15 miljarder 2025. Även innan den avsedda fördubblingen är Sverige en av världens största givare av klimatbistånd per capita. Summan 15 miljarder låter mycket först men vid närmare eftertanke är det inte mycket. Summan i relation till befolkningen är ungefär 1500 kronor per svensk. Eftersom mänskligheten står inför det största hotet någonsin måste alla agera och ta sitt ansvar. Vi står alla inför samma kriser vilket innebär att lösningarna också måste vara desamma, globala och gemensamma. Jag anser dock att det är viktigt att komma ihåg att ödet för planeten inte bara bestäms av förhandlingsledare och ministrar vid COP26: Vi är faktiskt alla medpassagerare på rymdskeppet Jorden.